Vägen till framgångarna i vårt västra grannland hade kunnat gå via såväl Australien som Tasmanien, men tillfälligheter gjorde att den istället slingrade sig förbi Partille och Strömstad. Detta är ett fint exempel på vägen till framgång.
![]()
(Foto: Lars Rönnols)
Bilden på Lina när hon vänder sig mot publiken efter en makalös förstasträcka på VM-stafetten i Norge häromveckan säger mycket; Lättnad, Glädje, Stolthet över att ha lyckats med det som laget pratat om under en längre tid. Ja, guldet var ju inte riktigt i hamn just när kortet togs...men det är en parentes i historien. Och apropå historien, så tänkte jag att vi skulle blicka tillbaka till tiden när intresset föddes.
gmok.se stämde träff med klubbens stjärna på vår gemensamma gata i Björkekärr och det blev en kväll fylld av minnen, kaffe och några riktigt goda satsumas. Lina är ju förutom en väldigt duktig orienterare också en stor förebild för många (yngre men även betydligt äldre) ungdomar i klubben. Dessutom gillar hon att prata vilket passar fint när man ska intervjuas!
Jag kommer ganska kvickt hoppa över de delar som berör början/mitten av 80-talet, vilka herr ordförande Calle Blomberg berörde ganska ingående för besökarna av tisdagsträningen där VM-succén firades. Ledorden var Classe, Ing-Marie, stretchning och klubbstugan - men för mer information hänvisas till styrelsen :)
Kampen mot storebror
Just när 1988 skulle övergå i 1989 passade Lina på att göra intåg i denna värld. Iom detta fick också den snart tvåårige Johan Strand en något tidig födelsedagspresent - som några år senare skulle fungera utmärkt som lagom motstånd i racen på gatorna runt huset. Just i de tävlingarna blev det vad jag förstår oftast silver till Lina, men redan i D10 skulle det komma framgångar i form av segrar på Vårserien och andra traditionstyngda och inspirerande ungdomstävlingar.
Under de tidiga ungdomsåren var det inte så mycket planlagd träning, men det hände att Lina hängde med upp till stugan och sprang 2.5:an i Skatås (iaf delar av den…). Annars var det mycket idrottslek med fokus på rastfotboll och rundpingis. Till skillnad från de allra flesta i trakterna runt Partille så valde Lina bort handbollen trots att “alla” kompisar var med i Sävehof. Att infoga sig i ledet och spela “Anfall, Försvar, Anfall, Försvar” lockade inte lika mycket som friheten som orienteringen erbjöd. Nånstans här flikade Lina också in sina reflektioner kring orienteringens relativt tränarlösa upplägg - dvs att man inte har samma täta kontakt/uppföljning av tränare som i vissa andra sporter. Av naturliga skäl då det är svårt att följa upp adepter lika intensivt på pass ute i skogen om man jämför med handbollsspelare på en plan eller friidrottare på en arena. Vi tycktes rörande överens om att det är på gott och ont - samt att det under senaste tiden med introduktion av diverse teknik nog har blivit något lättare att ge tydlig/konkret feedback till adepter jämfört med tidigare. Som ni kanske förstår vid det här laget så blev det många intressanta avstickare under intervjun så det blev en längre intervju än planerat...och den tänkta nyhetssummeringen samma kväll fick skjutas ett par dagar i framtiden av tidsskäl.
Erfarenhetsbanken fylls på under tonåren
Intervjudagen till ära hade Lina varit med och bärgat guldet på stafett-DM, tillsammans med Amanda Hansson och Agnes Leo. En tävling som hon kryddade genom att avsluta med ett kortare tröskelpass i direkt anslutning. Efter intervjun bar det f.ö. av mot kvällspasset - uppdraget här var att hämta, valla runt och lämna av valfri herr-UK med positiv utvecklingskurva. Sagt och gjort.
Apropå träning så var det någon gång i 14-årsåldern som det blev lite mer av den varan - och året efter kom det första lyftet. Precis som för många andra tjänstgjorde det träningsintensiva konfalägret som en fin grogrund för utveckling och det blev så när seger i D15 på Oringen redan året därefter (2003 i Uddevalla). Det var nog också här nånstans som Lina började fundera på framtiden ordentligt. Den snara framtiden skulle innebära en gymnasietid på Eksjös OLGY, som i sin tur innebar en rejäl omställning där Lina tidigt lärde sig mycket kring det sociala och fick grunderna i att skapa sin egen träningsplanering. Återigen belyser Lina att mycket är på gott och “ont” - exempelvis att flytta hemifrån i ett så tidigt skede påverkar en på så många sätt så även om det är en stor möjlighet att utvecklas så ska man nog som med alla viktiga livsbeslut ta sig en funderare tillsammans med sin familj och sina vänner.
Planen var nu att det skulle rulla på med J-landslag och annat, men vägen till succé är sällan spikrak. Lina hade under sina D18-år stora problem med skador (slemsäck i häl mm), vilket ledde till att hon i ung ålder lärde sig mycket om alternativträning och att inget kommer gratis. Hon förespråkar också att hålla träningsmängden på en rimlig nivå i yngre år så att en progression är möjlig längre fram i karriären.
Partille istället för Australien
Tack vare bla fin alternativträning så blev Lina allt starkare under junioråren och inför 2007 var siktet fast inställt på JVM i Australien. Detta år studsade det dock inte rätt för Lina, som missade chansen att åka med Forsbergskan och de övriga till landet Down Under. Som tur var fanns det ett JVM kvar...och även om Ruddalen, Änggårdsbergen och Partille/Lexby inte känns riktigt lika exotiskt så blev det ju en unik möjlighet att få tävla i mästerskap inför vänner och familj. Efter en riktigt dålig träningsvinter med sjukdom var det en tuff väg in i laget och det var enbart tack vare en vilja av stål och en förmåga att prestera när det verkligen gäller (läs: på JVM-testerna) som det blev kvalifikation. Och det hörs riktigt hur viktigt det där samtalet från Anneli Östberg var. “Du är med”, var de enda ord hon behövde höra! Individuellt blev inte JVM 2008 någon riktig succé, men vi minns väl alla den fanstastiska avslutningen där Lina tillsammans med Beata Falk och Jenny Lönnkvist sprang hem stafettguldet på ängarna vid Tultered.
![]()
(foto: Johan Otterström)
De första senioråren
Framgångarna fortsatte redan det första senioråret, bla blev det silver på ett tufft lång-SM i Bohuslän 2009. Från det året finns också det första starka stafettminnet i klubblagssammanhang, när hon tillsammans med Louise Göthfors och Jennie Runesson sprang in på en fin fjärdeplats på stafett-SM 2009 i Målilla. Början på en lång fin resultatrad för GMOK i dessa sammanhang, men Lina framhöll kanske ännu mer den goa stämningen som underbyggdes av att även herrarna presterade fint på stafetten.
![]()
(foto: Mats Jodal)
Första senioråret innebar också en minskad press och Lina vävde här in lite anekdoter från tisdagsträningar där hon bet i för att hålla min kära svägerska Mimmis rygg på 1000m-intervallerna. 2009 avslutades med Världscup-debut vid finalerna i Zürich, vilket gav mersmak både på grund av den fina stämningen publikt såväl som den fina 12:e platsen i sprinten (några platser före Judith f.ö.)
![]()
Därefter följde några år med stabila resultat där hon byggde för framtiden. Det var också mycket nytt, bla med studier 09/10 i Stockholm vilket såklart innebar en förändring. Lina kom med i landslagstruppen 2011 och inledde 2012 på ett fint sätt i samband med Swedish League i Partille/Jonseredstrakten. Detta år skulle det bli flitigt med framträdanden i blågul dräkt, då Lina sprang såväl EM i Sverige som VM i Schweiz. På EM i Sverige 2012 vände Lina en tuff upplevelse från medel-finalen till nåt mycket bättre när hon levererade en fin 8:e-plats i lång-finalen. (foto: Johan Strand)
Från dessa tävlingar lyfter hon fram Anneli Östbergs fina peppning efter medeln, men det allra starkaste minnet (även för undertecknad) var när allas våran Räkan vrålade med sin enorma stämma inför och i samband med varvningen - ljudet hördes långt innan Lina påbörjade klättringen och sen hörde hon hans hejarop under i stort sett hela slutslingan. En verklig supporter och varm människa som vi fortsatt saknar väldigt mycket. Lina nämner även en historia från en Nordic Tour-deltävling i Norge där han dök upp lite som gubben i lådan - mer info kan ni säkert få om ni pratar med Lina. På EM-stafetten blev det sedan brons och på VM 2012 blev det plats 11 & 12 på Medel respektive Lång.
Operation: Uppbyggnad
Från EM 2014 i Portugal nämner Lina en lite tuffare erfarenhet från stafetten där en 2min-bom i det relativt enkla området var en tuff smäll. Men precis som med annat så blev detta en lärdom att ta med sig och dra nytta av vid kommande utmaningar. På hösten 2014 blev det också till slut en operation för att få bukt på långvariga hälproblem. En återhämtningsperiod fylld av vattenlöpning, stakmaskin, rullskidor, testcykel och annat smått och gott som erbjuds på rehab-buffén. En välbehövlig månads “vila” gjorde troligtvis också bra för motivationen innan det blev rehab i syfte att bygga upp vaden/resten av kroppen för att bli återställd och samtidigt minska risken för framtida skador. En målmedveten satsning i sann Lina-anda.
2015 blev därför lite av ett mellanår, där Lina efter en del om och men valde att inte satsa mot VM i Skottland utan lägga all fokus på återhämtningen. Gästspelet på Venlakavlen indikerade att Lina skötte sin träning fint; sträckseger med knappa minuten blev det på andrasträckan för GMOK2-löparen!
![]()
(Foto: Anna Wallin)
Lina hade sedan några år tillbaka även presterat bra på sprint och under 2015 smidde Lina även planer på att slå sig in i sprintstafettlaget till hemma-VM 2016.
Strömstad istf Tasmanien
När Lina valde operation, valde hon samtidigt bort chansen att åka på världscuptävlingar på Tasmanien - men det går ju helt i linje med JWOC-erfarenheterna när Lina missade JVM 2007 i Australien men fick “åka” på JVM 2008 i Sverige... Denna gång fanns ju bland annat VM 2016 i Strömstad i kristallkulan. Lina tröstar sig också lite med att hon iom beslutet slapp möta en massa giftiga ormar (Strömstad är klart säkrare på den punkten tror vi).
En taggad Lina gjorde sedan ett mycket fint 2016 där det på EM blev stafett-silver ihop med Emma Johansson och Tove Alexandersson. Och som ni säkert vet blev det ju även VM-brons i sprintstafett i Strömstad 2016, efter att Lina vunnit startsträckan och där lagkompisarna Gustav Bergman, Jonas Leandersson och Helena Jansson (Bergman) säkrade en placering på pallen.
![]()
(Foto: Jaxe - inför starten av skogs-stafetten)
Första VM-guldet 2017
Under VM 2017 i Estland kom första VM-guldet när hon var med in i tätklungan på förstasträckan av sprintstafettenoch där Jerker Lysell, Jonas Leandersson och Helena Jansson (Bergman) förvaltade detta på bästa sätt. Nånstans 2017/2018 växte ändå tankar kring att det behövdes en förändring i satsningen för att ta ytterligare ett kliv. Hon kände att hon var bra fysiskt och bra förberedd kring terräng och annat inför mästerskapstävlingarna - men att det krävdes nåt ytterligare för att fullt ut prestera på just dessa tävlingar. I denna veva inleddes också ett samarbete med Thierry Gueorgiou.
Parallellt med detta har ju klubben haft en kontinuerlig och framgångsrik stafettsatsning som Lina enligt egen utsago “surfat med på” - gmok.se anser dock att Lina i allra högsta grad bidragit till den med sin erfarenhet och sin omtanke till sina klubb- & träningskompisar. Man hade ju kunnat skriva ett eget kapitel om de många topplaceringarna på såväl 10mila som Venla och segrarna på SM-stafetterna 2016 (med Kristine Berglia och Anna Forsberg) och 2018 (med Lisa Holer och Viktoria Tingström).
![]()
![]()
(Foto SM2016: Lars Rönnols)
(Foto SM2018: TBD)
Men sammanfattningsvis har det varit och är en häftig period i klubbens historia där det fortfarande finns kittlande drömmar och mål kvar att uppnå; att vinna 10mila och/eller Venla!
Dags att ta ytterligare kliv
Vintern 2017/2018 var trasslig, med bla fotproblem, så Lina var ganska nyligen igång när det var dags för EM i Schweiz 2018. Inför VM i Lettland 2018 bestämde sig Lina för att det var dags att ta ytterligare ett kliv - hon kontaktade därför mr Ola Jodal med knappt två månader kvar till mästerskapet. 5:e-platsen på sprinten var ett kvitto på att hon kunde mäta sig fullt ut med de allra främsta. Det var också ett lite tufft mästerskap på så sätt att hon bara var reserv på övriga distanser - säkerligen var detta ytterligare tändvätska inför den fortsatta satsningen. Under 2018 kom också en fin 3:e-plats på en världscuptävling och efter det väntade en vinterträning utan dess like.
Vi som följt Linas träningar på lite håll har sett det ena passet efter det andra loggas - och det var tydligt att vinterträningen gick riktigt, riktigt bra. Känns som Lina tack vare sin målmedvetna rehab och uppbyggnadsträning nu kan tillgodogöra sig denna ökade mängd. Upplägget i stort har också finjusterats för att undvika risk för överbelastning och det har också varit enormt hög kvalitet på teknikträningarna, inte minst i landslagets regi där det bla varit några uppföljningspass med Thierry. Trots att det blev en liten motgång strax innan säsongen inleddes och att det därför knappt blev något tävlande kände sig Lina ändå trygg inför VM-testerna. Hon hade ju förberett sig bättre än någonsin och hon har ju som ni vet en hel del erfarenhet från tidigare testlopp (inte minst JVM 2008) där hon lyckats prestera som bäst när det behövts som mest. VM-testerna gick strålande och Lina fick som ni alla vet springa samtliga distanser på årets VM.
VM i Norge 2019
När VM väl kom inledde Lina med att på ett fokuserat och tryggt sätt ta sig genom medelkvalet med en av de snabbaste tiderna. Nu kunde fokus flyttas fullt ut till finalerna, dit många klubbkompisar skulle komma för att stötta. Och vilken inledning det blev - silver på långdistansen! Vi hade det på känn att det skulle kunna gå riktigt bra, men att lyckas med det är så otroligt imponerande. Det var full poäng på alla plan; fysiskt, tekniskt och taktiskt. Visst var det en sträcka där det fanns förbättringspotential, men det hade inte ändrat utgången - Tove var för bra den dagen. Och Linas sätt att hantera loppet med distinkta vägval som hon genomförde optimalt - plus att hon lyckades med en omstart när det gick lite hackigt på den andra långsträckan. Att sedan vid varvningen få höra att Simona Aebersold var 30s efter och tagit in tid hade kunnat stressa upp de flesta - men Linas avslutande slinga var prickfri och silvermedaljen var ett faktum! Läs även nyheten på hemsidan från silverloppet.
![]()
![]()
(Bilder: Anna Niklasson)
Medeldistansen hamnar av naturliga skäl lite i skuggan av övriga succéer - men att sluta 7:a och bara vara 7s(!) från pallen är ju egentligen skäl nog för att hyllas. Självklart retligt att vara så nära - men det dröjde inte länge innan hon och lagkompisarna blickade fram mot stafetten (som gick dagen efter). Och vilken stafett det skulle bli!
![]()
![]()
![]()
(Foto: Jaxe)
Lina levererade en helt fantastisk förstasträcka. Hon sprang med en sådan självklarhet och gled ifrån konkurrenterna en efter en. Efter växlingen vände hon sig mot publikhavet som trotsat det ivriga regnandet - och det var en märkbart nöjd Lina (förståeligt nog…). En trött Tove gjorde en imponerande insats på mellansträckan och kunde skicka ut Karolin Ohlsson i en guldduell med Schweiz Julia Jakob. Karro visade återigen sina fina kavliteter, såväl ute i skogen som vid avgörandet. Stafett-guld till Sverige! Guld till Lina Strand! Den perfekta dagen var ett faktum.
Firandet och framtiden
Lina firades sedan i flera omgångar av klubben - bla mötte en något förvånad Lina en välkomstkommitté på Landvetter flygplats vid 23-tiden efter att hon tagit en välbehövlig träningspaus tillsammans med Karro på Ibiza (av alla ställen)!
![]()
(Foto: Jaxe)
Sedan var det också ett fint firande i stugan tisdagen därefter - tanken var att skriva lite mer om det här; Calle Blombergs och Patrik Falks känslosamma tal förtjänar att återberättas mer i detalj. I grova drag handlade talen om Linas väg till framgång men också om hennes fantastiska förmåga att inspirera andra - bla en anekdot från O-meeting där hon skrev autograf(er) till en fram till dess ledsen liten OL-tjej. För Lina är verkligen så mycket mer än bara resultat - hon är en förebild, idol och vän till så oerhört många i klubben med omnejd. Tack för att vi fått vara med i din resa mot toppen.
![]()
(Foto: Jaxe)
Till 2020 blir det en satsning mot sprint-VM i början av juli. Men även skogs-EM i augusti och de stora stafetterna lockar. Och som Lina själv skriver på sin blogg; “Framtiden är min!” Alltså inte nödvändigtvis min, utan Linas, om någon undrade :)
/Jaxe
